Mattias Andersson

Verklighetens folk är ett brett uttryck. Jag skulle nästan våga mig på att påstå att uttrycket kan användas i sån omfång så att vem som helst önskar sig självmant kan placera sig under kategoriseringen “verklighetens folk”. Det är däremot inte fastställt som en allmän definition och fritt att tolka som man vill.

Kanske är det just att samla ihop en stor “VI-mot-de-grupp” Göran Hägglund försöker göra med sina utspel om att “normen” förtrycks av en självutnämnd radikal elitism som sägs härstamma från olika politiska ideologier och samhällsåskådningar.

De är inte precis något nytt att man motsäger sig oliktänkande och att man till och med tycker att en åsikt som ställer sig i konflikt med ens eget synsätt till och med teoretiskt i statistiken raderar ut det egna ställningstagandet. Jag menar alltså att alla åsikter i ett slutet system är lika mycket värda och att man därför med olika skärskådning kan se två motpoler tillsammans utgöra en summa av noll. Det utgör också grunden för en demokrati. Samtidigt som valfrihet tillsammans med valmöjlighet är förutsättningarna för en god demokrati där så många som möjligt kan känna sig representerade. De Göran Hägglund således menar när han säger att den radikala rörelsen ser ner på “verklighetens folk” är inget annat än att han anser att den radikala rörelsen står i konflikt mot vad Kristdemokraterna står för.

Verklighetens folk per definition av Hägglund återstår då till att passa in i mönstret av de värderingar han själv framställer. Värdekonservativa fjättrade ja-sägare som inte bryr sig om politik eller inte ska behöva besvära sig av det där jobbiga, tråkiga och svåra med politik. Vad som i första anblicken framstår som en gruppering eller ett ord som man kan se som något bra har genom diskret förvrängning anpassats till en mycket snäv samhällssyn. Verklighetens folk är inte medelsvensson eller den genomsnittlige svenske medborgaren, verklighetens folk är en dröm om knähundar för etablissemanget. Verklighetens folk är den jämna raka monotona väg som etablissemanget vill köra på istället för att behöva råka ut för farthinder som ifrågasättande människor.

Att radikala rörelser står i konflikt till det konservativa är väl rätt uppenbart för alla. Det radikala står för förändring och det konservativa för bevarande av vad som är, i många fall även om det som är verkligen behöver förändras. Det står dock inte på något sätt i konflikt mot att människor ska ha rätt till att vara dem de är, både personligt och ideologiskt politiskt. De är mycket viktigt att inse att vare vare sig man står på olika håll i politiken så måste man respektera den andres rätt till sin egen ståndpunkt, detta oberoende om den råkar vara “radikal” eller “vanligt“. Göran Hägglunds ståndpunkt verkar däremot vara att de är lättare att välja blandgodis om det bara finns en sort, och att de som trots allt vill ha salta dödskallar istället för geléhallon inte respekterar “normen”, sanningen är att de måste råda en ömsesidig respekt för alla parter, och att samhället berikas av mångfald när det gäller politik.

Slutligen kan man undra vem som hitter på för höga hästar. De – som Göran Hägglund – anser att folk är okapabla och inte intresserade att i allmänhet följa den politiska debatten och bör lämnas/hållas utanför eller det som ur ett medborgarperspektiv ifrågasätter och ständigt följer den politiska diskussionen och vill vara med och bygga samhället.

Mer på ämnet:
Alliansfritt Sverige
Jonas Morian
Erik Laakso via arvidfalk

—

Intressant?

Posted on September 18th, 2009 by Mattias Andersson
Filed under: Politik